Här kommer vår förlossningsberättelse om hur Felicia kom till världen den 6 oktober 2009, kl 14.06. 50 cm lång och 3535 gr tung.
Fredrik, som hade varit i Uddevalla över helgen, kom hem tidigt på söndagsmorgonen den 4 oktober. Dagen blev lugn med tacosmys på kvällen. Jag hade läst tidigare att det skulle vara fullmåne den natten till måndagen och någonstans hade jag också läst att det sker fler förlossningar vid fullmåne pga att fullmånen påverkar jordens vatten och likaså fostervattnet hos gravida. Enligt detta skulle det alltså ske fler vattenavgångar dessa nätter. Inte för att jag egentligen tror på sådant där men det var kul att skoja om det, vilket vi gjorde både här hemma och i en del trådar som jag är med i på Familjeliv.se.
Eftersom det ändå var fullmåne så tänkte jag att jag lika gärna kunde komplettera detta med andra husmorsknep jag läst om (som så klart är påhittat det mesta), Några av dessa knep som man kan läsa om för att få i gång förlossningen är bland annat att man ska dricka basilikate, hallonbladste, äta massor med färsk ananas, stimulera bröstvårtorna, köra färdknäppen (ha sex), promenera, springa i trappor osv. Detta ska tydligen kunna ge sammandragningar och förvärkar som kan starta förlossningen. För att dessa knep ska funka (om de nu funkar) så måste livmodertappen vara mogen.
Hur som helst så hade vi tidigare testat färdknäppen, utan resultat, utan minsta sammandragning. Jag hade också, sen ungefär en vecka tillbaka, druckit hallonbladste och basilikate, likaså där utan minsta resultat. Trots det bestämde jag mig för att försöka lite mer, egentligen mest på skoj, men i alla fall. Så den där söndagskvällen blev det färsk ananas, hallonbladste och massage av brösten. Än en gång kände jag inte en tillstimmelse till att det skulle kunna vara på gång. Vi gick och la oss vid 22 och pratade lite om det och jag sa till Fredrik att det minsann inte blir någon bebis denna natt heller, trots fullmånen. Vi somnade och som vanligt vaknade jag några timmar senare och var kissnödig. Klockan var då ungefär 01.30. Jag gick upp på toa och gick sen och la mig igen. Somnade om och vaknade igen 02.45 av att jag var kissnödig igen. Förbannade mig själv för att jag hade druckit te så sent och gick upp på toa. Gjorde det jag skulle och ställde mig sen för att tvätta händerna. Kände då att något rann längs med ena låret, tittade ner och tänkte att det kanske var en liten flytning. Hade lagom tänkt tanken när det fullkomligt började forsa vatten ur mig och ner på badrumsgolvet. Där stod jag som ett fån och bara stirrade medan Niagarafallet fortsatte i flera sekunder. På golvet bildades en stor pöl. När det väl lugnat sig lite så insåg jag att det var vattnet som hade gått. Min första tanke då var ”Va? Nej, inte nu… Jag ångrar mig, jag tar tillbaka det, jag vill inte…!!”
Jag lyckades dock sansa mig och satte mig på toa igen och vattnet fortsatte rinna och jag undrade om det någonsin skulle ta slut. Insåg att så inte var fallet och tog mig upp för att få tag på handdukar att skydda med. Dumt nog var tanken att jag skulle köpa Apotekets tjockaste bindor på måndagen. Fick tag på handdukar och tog mig in till Fredrik som låg och sov. Lyckades efter lite om och men få liv i honom och talade om att vattnet precis hade gått.
Hans reaktion blev ”Har vattnet gått? Är du säker…?” Jag berättade då för honom om Niagarafallet och sa att jag måste ringa Förlossningen för att höra vad jag skulle göra. Ringde men fick inget svar så jag ställde mig i en dusch. Gjorde ett nytt försök med telefonen och kom fram. Fick prata med en Barnmorska som ställde samma fråga som Fredrik: ”Och det är du säker på?” Än en gång fick jag berätta om Niagarafallet. Vi fick en tid för kontroll på Special MVC kl 07.45 på måndag morgon. Denna koll görs på alla när vattnet gått. Under timmarna fram till klockan 07.45 så började värkarna komma, dock väldigt glest men detta och det faktum att fostervattnet fortsatte rinna gjorde att jag inte kunde sova.
Hur som helst, när klockan slog 07.45 så steg vi i på Special MVC och vilka står där om inte två föräldrar från vår föräldragrupp, A och N. A´s vatten hade också gått under natten och för dem liksom för oss så var det ett antal dagar för tidigt. Vi skrattade lite åt sammanträffandet. När vi sen fick komma in på en koll så fick jag än en gång frågan om jag var säker på att vattnet gått. Sedan gjordes ett CTG för att kolla så att allt var bra med bebis och febern togs på mig. Värkarna fortsatte komma men fortfarande oregelbundet. Vi blev hemskickade med en tid för igångsättning i onsdags klockan 8 om inget hänt innan dess. Hemma försökte vi fortsätta som vanligt. Fredrik bestämde sig för att vara hemma med mig i fall något skulle hända. Värkarna fortsatte komma oregelbundet. Framåt eftermiddagen tog vi en promenad för att se om det kunde få igång det hela lite mer, vilket det fick. Under promenaden hade jag i snitt ca 10 minuter mellan värkarna.
Vid klockan 18 ringde jag till Förlossningen igen eftersom jag upplevde att värkarna var tätare och starkare. Då kom de med mellan 3 och 9 minuter emellan och varade 60-90 sekunder. Barnmorskan tyckte dock att jag skulle ta en dusch och alvedon och avvakta ytterligare. Sagt och gjort. Värkarna fortsatte att bli starkare och längre och vid strax innan klockan 20 ringde jag igen då jag kände att det fick räcka hemma. Vi fick komma in så min mamma kom och körde ner oss. Väl inne på förlossningsrummet gjordes ett nytt CTG för att kolla bebisen och registrera mina värkar. Enligt maskinen registrerades svaga och oregelbundna värkar, de hade så klart avtagit när vi kom in. Vid midnatt bestämdes det att vi skulle åka hem igen och avvakta ytterligare. När vi är på väg till bilen möter vi N från föräldragruppen. De hade tydligen kommit in en stund tidigare och nu var det skarpt läge som han uttryckte det. Blev inte alls avundsjuk då, eller jo! Men men, vi åkte hem och jag tog ytterligare en dusch för att lindra värkarna innan vi gick och la oss för att sova. Fredrik somnade som en stock och sov sen igenom mina värkar som kom allt tätare och starkare. Så ont det gjorde! Jag gick upp runt klockan 02 för ytterligare en dusch, vid 03.30 väckte jag Fredrik då jag var nära att ge upp. Hade så ont! Efter en stund ringde han till Förlossningen igen som tyckte att vi skulle fortsätta avvakta men ringa om det blev ohållbart. Vad är ohållbart?? Jag hade ju så jävla ont! Fredrik värmde vetekuddar som jag försökte med men det hjälpte föga, gick upp för en ny dusch och sedan hamnade vi i soffan. Värkarna fortsatte så vid strax innan 05, ca 26 timmar efter att vattnet hade gått ringde Fredrik igen och denna gång fick vi komma in. Vid 05.30 anlände vi än en gång till förlossningen, fick samma rum som innan och ett nytt CTG kopplades till. Som det var då klarade jag knappt av värkarna under CTG:t och till slut fick Fredrik säga till Barnmorskan att stänga av det. Äntligen blev jag inskriven på riktigt och fick byta om till sjukhuskläder och sedan fick jag prova lustgasen. Detta blev en besvikelse för mig då jag trodde att den skulle lindra smärtan i värkarna vilket den inte alls gjorde utan den fick mig bara groggy och illamående mellan värkarna. Vid 06.30 ringde Fredrik till pappa för att berätta att vi var inne igen. Då satt jag på en Pilatesboll, andades lustgas och hade ont! Ungefär i samma veva bytte personalen på Förlossningen skift och vi fick en Barnmorska, Anna, och en Barnmorskestudent, Sara.
Nu hade värkarna verkligen tagit fart, lustgasen hjälpte föga men jag försökte andas igenom värkarna samtidigt som Fredrik masserade mig i ryggslutet. Kommer inte ihåg vad klockan var men till slut fick jag nog och bad om epidural. En manlig läkare kom och satte den och äntligen gav sig smärtan lite. Självklart inte helt men ändå. Framåt klockan 11 började det trycka på neråt på ett helt annat sätt än tidigare. En märklig (och ganska smärtsam) känsla. Jag talade om detta för Barnmorskorna som sa att det kanske var dags för krystvärkar snart. När jag kom in vid kl 05.30 och undersöktes vid 06.30 var jag öppen 5 cm, ungefär 1,5 timme senare var det 6 cm. Fredrik frågade då hur lång tid de trodde det skulle ta innan hon skulle vara ute. Svaret blev att det tar minst en timme per cm. Så de trodde att bebis skulle komma någon gång sent på eftermiddagen eller tidig kväll. I alla fall, när jag undersöktes runt kl 10 var jag helt plötsligt helt öppen, så det gick fortare än vad vi trott. Vid 11.45 fick jag äntligen börja krysta. Herregud vilken smärta! Dessa värkar var helt annorlunda än de under öppningsskedet. Jag krystade och krystade, Fredrik stod bredvid och peppade mig, baddade mig med kallt vatten, fick mig och tänka på andningen och allt det där. Han var fantastisk. Ett enormt stöd och det är jag så tacksam för.
Jag tog i för kung och fosterland för att få bebisen att komma ut men inte sjutton hände det något tyckte jag. Krystningsvärkarna var som sagt en märklig känsla, så här skulle jag beskriva dem. Tänk dig att du är i väldigt stort behov av att gå på toaletten, det trycker liksom på neråt så in i bomben. Samtidigt som du vill få ut det som trycker på så vill du knipa igen eftersom det känns som att du ska både kissa och bajsa på dig samtidigt. Mycket märklig känsla.
Hur som helst. Jag krystade så att jag badade i svett, höll i handtagen på sängen så att de nästan böjdes, men inte kom det ut någon bebis för det. Varje gång barnmorskan kände efter så sa hon samma sak, nämligen att bebis ligger alldeles där innanför, att man kunde känna hennes huvud. Tror ni att det hjälpte mig när jag fick höra det efter varje krystvärk? Inte direkt. Jag var så trött, hade så ont och ville bara ha ut henne. Jag vet inte hur många gånger jag skrek att jag inte orkade mer, bad dem plocka ut henne, jag skrek till bebis att komma ut och de försökte lugna mig med att hon kommer ut. Efter 90 minuters krystande på rygg i sängen bestämde barnmorskan att jag skulle prova att stå på knä och hänga över sängkanten för att se om det kunde hjälpa till att få ner bebis i förlossningskanalen. Efter att ha krystat så i ca 20 minuter och efter att ha skrikit ytterligare gånger att jag inte orkade mer så bestämdes det att de skulle ta hjälp av sugklocka. In kom en manlig läkare och jag fick snurra runt igen för att hamna på rygg. Läkaren förklarade hur det skulle gå till och det enda jag kommer ihåg är att han sa att jag måste göra minst 70% av jobbet själv ändå.
Han satte in sugklockan och det kan jag säga att det gjorde ont. Samtidigt som bebis tryckte på och ville ut så tryckte de in sugklockan. Redan innan sugklockan hade jag fått värkstimulerande dropp eftersom mina krystvärkar var för svaga och korta för att göra tillräcklig nytta. Detta höjdes ett antal gånger utan att ge speciellt mycket effekt tyckte jag. När det var dags att krysta med sugklockan så kände jag knappt värkarna alls vilket så klart gjorde det svårt. Men jag krystade en då, skrek som en stucken gris och grät. Fredrik försökte få mig att andas lustgas mellan värkarna för att lugna mig men det ville jag inte alls. Ett av dessa tillfällen kommer jag ihåg. Han frågade om jag ville ha lustgas och mitt svar blev: ”Nej! Jag vill ha bebis!!” Varpå alla i rummet skrattade åt mig.
Efter en bra stund med sugklockan, har ingen tidsuppfattning här, så fick vi äntligen ut vår bebis. Jag minns hur Barnmorskan drog och lirkade ut henne, en annan barnmorska fick sen gnugga igång henne då hon inte riktigt ville skrika. Sedan fick jag äntligen upp vår dotter på bröstet. Det visade sig att hon hade legat snett i förlossningskanalen vilket hade gjort det svårt för mig att krysta ut henne själv. Det syntes också på hennes huvud då sugklockan hade hamnat snett och gett hennes huvud en ganska sned och avlång form. Efter några minuters beundran från både mig och Fredrik så fick Fredrik klippa av navelsträngen.
Den 6 oktober kl 14.06 tittade Felicia äntligen ut. 36 timmar efter vattenavgång, 36 timmar av värkar, 2 timmar av krystvärkar. Vår dotter kom 13 dagar för tidigt men kunde inte varit mer välkommen trots att jag många gånger under förlossningen tänkte att det inte var värt det så var känslan att få upp henne på bröstet obeskrivlig. Tänk att den där lilla, den lilla stora flickan bott inne i mig i nästan 9 månader. Det förstår jag fortfarande inte.
Det visade sig att A och N hade fått en son den 6 okt vid halv fem på morgonen. Eftersom det blev för tidig vattenavgång samt sugklocka för oss så blev vi kvar i två dygn på BB jag och Felicia. Som tur var så fick vi dela rum med A och deras plutt eftersom de också blev kvar. Papporna fick inte stanna pga överbeläggning.
Det här var vår förlossningsberättelse. Förlossningen blev otroligt mycket tuffare och jobbigare än jag väntat mig och just nu skräms jag av att kanske gå igenom en till om några år men jag gissar på att det kommer komma en längtan efter syskon till Felicia som övervinner den rädslan.
