Detta skriv inte för min skull utan för andras, med hopp om att de som känner igen sig kan få hjälp av detta.
I januari 2007 blev jag medlem på Viktklubben (VK). Det gick bra i början men... Efter några månaders medlemsskap på VK fick jag problem med ätstörningar. Började hetsäta när jag var ensam. Tror att mycket av det berodde på att jag innan det gick på Naturdiet och alltså extremt lite kcal. När jag sedan slutade med dieten så var väl kroppen i sånt behov av "riktig" mat och energi att jag helt enkelt inte kunde kontrollera vad eller hur mycket jag åt. Det hjälpte inte att jag tänkte att detta är sista gången. Det fortsatte och jag kunde inte riktigt hejda det.
Jag längtade efter att sambon skulle åka och jobba sina eftermiddagspass så att jag kunde äta ostört. I huvudet planerade jag vad och hur mycket jag skulle äta och längtade efter det. Trots att jag ibland alltså planerade mina attacker så gick det aldrig så långt att jag gjorde av med en massa pengar på "hetsätningsmat" som glass, godis, bröd osv. Oftast åt jag det som fanns hemma. Bakade till något eller värmde smörgåsar. Visst, någon gång åkte jag i väg och köpte en godispåse men det hörde inte till vanligheterna.
Efter ett tag insåg jag att det jag höll på med var sjukt. Mitt förhållande till mat var sjukt. Jag både hatade och älskade den. Den gav mig ångest men fick mig ändå att må bra när jag åt. Efter attackerna kom självklart ångesten och paniken. Vad hade jag gjort? Varför hade jag ätit allt det där? Fy fan vad äcklig jag är! Jag måste ju vara dum i huvudet som inte kan låta bli? Som stoppar i mig allt det där? Vad gör jag nu?? Det är bara några av de tankar som ofta cirkulerade i mitt huvud.
Jag började förstå allvaret med mitt beteende men kunde inte stoppa det. Bestämde mig då för att berätta det för min sambo. Hade inte mod eller kraft att berätta det för honom "face to face" så jag skrev ett brev och gav till honom en kväll innan han skulle åka till jobbet. Han läste det i bilen. Han förstod, stöttade, frågade, lät mig berätta, fanns däroch höll om mig när jag behövde det.
Att han visste gjorde det enklare för mig att klara av attackerna och suget. Visst kom attackerna fortfarande men kanske inte 3-4 ggr i veckan utan 1. Oftast, efter en sån attack, så berättade jag det för honom. Han klankade aldrig ner på mig för att jag "hade misslyckats", han skällde aldrig på mig. Han fanns där, frågade ibland varför jag trodde att det hade blivit så. Stöttade.
Med andra ord blev det bättre ett tag så jag bestämde mig för att berätta för mina föräldrar och min syster. Skrev ett liknande brev till dem. De läste och förstod. Sa att de hade haft på känn att något var fel. Självklart blev de oroliga, men de stöttade. MIna föräldrar var dock mer på om att jag skulle söka hjälp, men jag ville inte. Kände mig inte redo, ansåg att jag inte behövde det, att jag kunde klara det själv.
Så kom sommaren och det blev lov från studierna, jag jobbade, och attackerna uteblev i stortsett helt. Tror att jag hade en under hela sommaren. Jag var stolt och mådde bra. Vikten rörde sig neråt igen. Så kom hösten och skolan började igen med allt vad det innebar. Attackerna kom som ett brev på posten med stressen över skola och jobbet på Ica.
Jag förstod då att jag inte skulle klara det själv. Så jag mailade ätstörningsenheten på sjukhuset, berättade om mina problem och fick en telefontid. För att göra en lång historia kort så ringde enmanlig sjuksköterska upp mig. Jag fick berätta allt, han ställde en massa frågor om allt i mitt liv och samtalet pågick i över en timme. I slutet säger han: Ja, vad vill du ha hjälp med då? Vi kan inte hjälpa någon att sluta hetsäta. Det får du fixa själv... Va?? Här hade jag tagit mod till mig att söka hjälp, pratat med honom över en timme, lämnat ut mig totalt och det var svaret jag fick. Blev totalknäckt. Grät flera dagar efter det. Sambon och mina föräldrar var förbannade. Pappa mailade tom enheten, fick svar att jag skulle ringa igen men det ville jag inte. Varför skulle jag göra det? De kunde ju inte hjälpa mig...
Så gick det någon månad, fylld med attacker. Jag samlade ny kraft och ringde min Vårdcentral som tog mig på allvar och jag fick en tid hos kuratorn. Det hjälpte mig en hel del, att få prata med någon som egentligen inte känner mig. Hon fixade en remiss till en dietist som jag träffade en gång, en månad innan jul. Hon gavmig tips på hur jag skulle äta för att minska risken för sug. Det funkade bra.
Idag mår jag bättre, nu är det några månader sen jag hade en riktig attack. Mitt förhållande till mat är fortfarande inte friskt, men jag kämpar på. Det händer fortfarande att jag överäter men det är egentligen ingen attack. För att undvika dem måste jag ha en grym kontroll över vad jag äter och när. För mig är planering A och O. Visst tar det ibland död på det spontana restaurang/fika-besöket men det får vara så. Mat ger mig fortfarande väldigt ofta ångest även när jag verkligen sköter mig.
Jag tror faktiskt att det är mycket på grund av ätstörningarna som jag har fått IBS och problem att äta mycket mat.
Det jag vill säga till er är att det går att ta sig ur detta, men det tar tid och det måste få ta tid. Jag är fortfarande inte frisk, men det går åt rätt håll och varje dag utan en attack är en seger i sig. I morgon går jag in på dag 15 som godisfri och så ska det fortsätta.
Genom detta inlägg lämnar jag ut mig ganska mycket, men jag hoppas att det kan hjälpa någon annan. Jag kan också säga att det hjälper mig att skriva om det, att veta att andra vet, även om det är många i mitt privatliv som fortfarande inte vet om det..
Tack för att du orkat läsa det här.
Vill du fråga så fråga, vill jag inte svara så svarar jag inte. Men var inte rädd för att fråga.
